torsdag 16 juni 2011

10 år sedan Göteborgskravallerna.....

Precis vid den här tiden för 10 år sedan var det budgetfullmäktige i Stockholms stadshus. Samtidigt pågick ett EU-toppmöte i Göteborg. Som då nyss uppstartad "valårsförstärkande" politisk sekreterare för Kristdemokraterna följde jag Stockholms budgetdebatt på plats och viskade debatttips samt oneliners till våra dåvarande fullmäktigeledamöter.

Numera är budgetfullmäktige några intensiva, men noga tidssatta, dagar i Stadshuset. Nattmanglingarnas tid är (tillsvidare) förbi. 2001 var budgetfullmäktige i Stockholm fortfarande den årligen återkommande "72-timmarsdeabtten" för stockholmarnas folkvalda kommunförsamling. Med lite tur kunde debatten tillfälligt ajourneras vid 4-5 på morgonen för att klubbas igång igen bara några timmar senare.

En bit in på eftermiddagen den 15 juni  för 10 år sedan började dock någon form av oro sprida sig i stadshuset rådssal. Framförallt samlades vi vid en TV i rådssalens förrum. På den såg vi hur centrala Göteborg slogs sönder.

Dramatiken på Avenyn innebar ett, i sammanhanget mänskligt men samtidigt lite larvigt, spontandebatterande från stadshuset talarstol. Den ordinarie debatten avbröts med en "ordningsfråga" om händelseutvecklingen i Göteborg. Innan vi återvände till dagordningen hade någon representant från de flesta partierna hunnit ge någon spontan politiskt färgad åsikt om vad som skedde nästan 50 mil bort. Av naturliga skäl var det inga för framtiden odödliga inlägg som gjordes i frågan.....

Själv konstaterade jag för mig själv den sanning som den inte alltid så ödmjuka svenska självbilden ofta (fortfarande) förblindar oss för. Nämligen att just vår lilla del av världen visserligen, av många skäl, ÄR lugnare och tryggare än stora delar av omvärlden. Men, att det INTE innebär att vi på något sätt skulle vara fredade eller immuna mot exempelvis kravalltörstande vänsterdemonstranter.

Jag har många vänner och bekanta som har betydligt mera fysiska och direkta minnen från Göteborg 2001. Minnen som kan innehålla både dödsångest och vanmakt.

Sant är att polisen och svenska myndigheter i övrigt blivit mycket bättre både på att förebygga och vid behov hantera kravaller eller andra riktigt stora ordningsstörningar sedan 2001. Mycket på grund av händelserna då. Sant är dessvärre också att det samlade samhället ännu inte gjort upp med det som var den absoluta grundförutsättningen för att Göteborgskravallerna kunde inträffa, den svenska vänsterns indirekta (och ibland direkta) tolerans för antidemokratiska och våldsamma grupper.

Det skrivs så väl i ledaren från Svenska Dagbladet som jag länkar till nedan: 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vanstern-startade-goteborgskravallerna-med-oppna-ogon_6244964.svd

Ibland märker vi av nynazistiska organisationer i Sverige. Ibland innehåller dessa organisationer både enskilda och grupper som är kapabla till allvarligt våld mot människor och egendom. Men, från nazismens fula ansikte vänder sig det samlade svenska samhället bort. Så är det inte för Vänsterns ibland lika hänsynslösa våldsromantiker. Vi ser dem som i värsta fall inbjudna, eller i alla fall inte avvisade, snyltgäster i det politiska rummet oftare än vi vill lägga på minnet.

I vårt land är nazismen de facto säkert och resolut förpassat till den historiska skräphögen. Att AFA, SUF, Revolutionära Fronten och alla andra delar av den "autonoma vänstern" inte också ligger där är en skam för den svenska vänstern och ett bevis för att demokratin måste försvaras varje dag, även i Sverige!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar